Minst en gång per år brukar vi ta en vandring upp till toppen på Pizzo d’Evigno, en bergstopp som syns tydligt från byns piazza tack vare ett stort kors. Oftast passar vi på när vi har vänner på besök för att få visa byn, de omgivande dalarna och de härliga vyerna från nästan 1000 meters höjd. Det gäller bara att pricka in en ledig för- eller eftermiddag med bra väder och sikt. Bästa tiden är egentligen hösten när luften är hög och klar men alla årstider funkar. Mitt i sommaren är det bäst att starta tidigt för att slippa den värsta värmen.
I slutet av maj var det dags för en tjejtur. Vid lunchtid fick vi skjuts upp till passo Ginestro, då hade vi redan kommit upp ett par hundra meter från byn och kunde starta vandringen på grusväg direkt. Annars kan man gå upp till Villagio Europa (ett lägenhetsområde någon kilometer ovanför byn) och följa den grusväg som går därifrån. Vi hittade den gul-röda markeringen som leder till toppen och började färden uppåt i perfekt vandringsväder.
Grusvägen övergår så småningom i gröna ängar på berget och här börjar också en del av vyerna visa sig. Vi hör ljudet av skällor och gissar att det är kor på bete men det visar sig istället vara en flock hästar som går fritt. De visar inget större intresse för oss, så vi bryr oss inte heller utan vandrar vidare. När vi kommit lite längre dyker kossorna upp i vår väg. Med fantastisk vy över dalar, byar och Medelhavet betar de lugnt och fridfullt eller ligger bara och idisslar och har det bra. Här stannar vi till en stund – kan inte låta bli att föreviga de koola kossorna på bild. Om köttet i slakteributiken kommer från de här lyckliga kossorna är det inte konstigt att det smakar så bra.
Leden mot Pizzo d’Evigno slingrar sig uppför i varierad terräng. Precis som kossorna stannar vi till och njuter av de härliga vyerna när vi kommit upp en bit. Vi har bra utsikt över Testico och ser tydligt hur byn ligger på en bergskam. Jag pekar ut Casanova Lerrone-dalen och Albenga mot Medelhavet österöver och byarna som hänger på bergskanterna i Imperia-dalen i väst. I norr ser vi Alpi Marittime som fortfarande har snötäckta toppar. Ön Isola Gallinara utanför Alassio syns tydligt men idag är vädret inte tillräckligt klart för att kunna se Korsika eller Toscanas kust söder om Genova.
Vi går på i hyfsat tempo uppåt, möter en ensam vandrare och så småningom skymtar vi korset bakom en kulle. För att komma dit måste vi först ta oss utför en bit för att sedan avsluta med ett ganska brant uppförslut innan vi når målet. Något trötta och anfådda når vi toppen och belöningen är utsikten och att få sitta ner och vila lite. Vi tycker att vi gjort oss förtjänta av något att äta och dricka – som tur är tog vi med varsin bit ”torta di albicocca” från baren och lite frukt som vi mumsar i oss med gott samvete.
Ur den lilla plåtluckan under minnesmärket plockar vi fram gästboken och skriver några rader för att visa att vi tagit oss till toppen. Här hittar vi namnet på mannen vi mötte och alla andra som varit här före oss och skrivit i boken. Vi kan läsa hälsningar från italienare, tyskar, andra svenskar, norrmän med flera. Även om vi bara mött en enda vandrare på vägen upp är det tydligt att det är en hel del som hittar hit.
Korset som syns så ståtligt från byn är inte så vackert på nära håll – det ser mest ut som ett fult metall-skelett. En liten madonna blickar ut över havet tillsammans med några andra minnesmärken.
Det går att fortsätta vidare i riktning mot havet via Villa Faraldi och Diano Marina-dalen, men då behöver man ha rejält med tid och en plan för hur man tar sig tillbaka till byn från havet. Vi tycker det känns ganska bra att vända tillbaka mot Testico när vi pustat en stund och fått i oss lite ny energi.
Nu går det utför men vi får koncentrera oss var vi sätter fötterna för att inte snubbla så det går inte så fort. Vi går nu hela vägen tillbaka till byn så det tar faktiskt lite längre tid än vi räknat med. När vi når byn och den hägrande baren med varsin kall öl som vi sett fram emot en stund har det gått drygt 3 timmar.
Den här turen kan gå både fortare och ta längre tid – allt beroende på var man startar, hur snabbt man går och hur många och långa stopp man vill göra. I byn finns en tradition att samla alla som kan och vill och vandra tillsammans upp till toppen för att äta lunch på 1:a maj. Det har vi inte lyckats pricka in ännu, men gör det gärna när tillfälle ges.