Vi fick höra talas om världens godaste ost. Den är prisbelönt och görs på mjölk från kossor som betar på upp till 2700 meters höjd. Eftersom vi gillar ost bestämde vi oss för att hitta den i sin vagga. Osten har fått sitt namn efter kommunen Castelmagno i dalen Val Grana i Piemonte.
En snabb titt på nätet visar att det kryllar av vandringsleder och vägar för MTB i trakten, så vi lastade cyklar, vandringskängor och ryggsäckar och gav oss iväg. Nätterna skulle tillbringas på ett litet hotell på 1700 meters höjd i den bydel, frazione, som ligger högst upp i dalen.
Redan när vi checkat in gjorde vi vårt första försök att komma över osten på en smörgås. Nix, det skulle inte gå. Man äter inte den på sin panino. Vi borde läst på mer. Osten används mest för pastasås eller om man skall vara noggrann, till gnocchi. Första dagen användes för att hitta kossorna som håller med mjölken. Vi hittade både kossorna och deras italienska cowboys, pastori, som tog sig fram på berget med trial-motorcyklar. Kossorna som till skillnad från sina cowboys tar sig fram till fots måste ha riktigt bra kondis. När det är dags för mjölkning klättrar dom ner från sitt bete på 2300-2700 m ö h till en mobil mjölkstation 400-500 höjdmeter ner. Vi smög efter några kossor på väg till mjölkning. Men, där fanns ingen ost. Sen försökte vi hitta gården genom att följa kossorna vidare i spåret. Ingen ost där heller. Belöningen kom på kvällen då hotellet serverade gnocci med sås gjord på Castelmagno DOP ost. Riktigt gott men vi visste fortfarande inte riktigt hur själva osten smakade.
Dag två bestämde vi oss för en MTB tur i bergen som gränsar mot Frankrike. Hotellet rekommenderade oss att ta bilen upp till nästa pass för att hinna längre in i bergsområdet. En utmanande biltur på en asfalterad väg som var 10 cm bredare än bilen med ett avgrundsdjupt stup på ena sidan. Belöningen var en mycket vacker dagstur med lunch på en avlägset belägen rifugio. Osten var dock fortfarande lika svårfunnen.
Sista dagen veks för vandring. Hotellägaren tipsade om en femtimmars –runda. Den visade sig också vara en utmaning. Brant och tidvis svårt att se markeringarna. De sista 50 höjdmetrarna upp till toppen på 2700 m ö h var mer klättring än vandring. Som tur var drev molnen in så vi kunde inte se vad vi hade under oss. Surrealistiskt att höra fjällkossornas bjällror och ibland skymta en kossa genom dimman på den höjden. Väl på toppen visade det sig att vi kom ”fel” väg upp. Ett par italienare som satt och dinglade med benen där vi klättrade upp hade kommit från ett annat håll som var betydligt enklare.
Av en händelse fick vi se reklam för en mässa som skulle äga rum i en av byarna i dalen just denna dag. Den skulle handla om trakten och dess specialiteter. Yes, tänkte vi – här måste vi ju hitta allt vi vill veta om Castelmagno. Nog fanns det ett par stånd som sålde ost, men inget specifikt kring just Castelmagno. Tillställningen liknande mest de marknader som finns i alla italienska byar med självaktning. Allehanda bord som innehåller allt från matvaror till hushållsprylar, billiga kläder och annat ”krimskrams”.
Till slut fick vi tipset att åka längre ner i dalen till en affär som sas sälja vår ost. Bingo! Äntligen kunde vi inhandla en rejäl bit Castelmagno så att vi skulle kunna bjuda grannarna i byn också. God är den definitivt, men det finns många andra ostar kvar att utforska innan vi kan skriva under på omdömet ”världens godaste”.