Vi sitter i La Brigue i Frankrike och äter en rejäl fransk lunch med tillhörande vin. Fransmannen i den fina bilen med den ännu finare cykeln på taket har just förklarat för sin familj att vi minsann också är cyklister på äventyr. Han berättar stolt att han har förberett sig för att cykla upp till Casterino på gränsen till Mercantour-massivet dagen efter. En tuff etapp som ingår i den utmanande rundan Lungo La Via del Sale.
Vi har inte hjärta att berätta att när vi avslutat lunchen och druckit upp vinet ska vi tillbringa eftermiddagen med att köra just den sträckan. Vi har redan börjat dagen med att cykla upp till gränspasset mellan Frankrike och Italien från Monesi på italienska sidan. Väl uppe på 2000 m höjd så belönas man med en utförsbacke på 1300 höjdmeter som slutar just i La Brigue. Vi har med oss tält, kök och sovsäckar i packningen på ryggen. Tanken är att slå upp tältet en natt.
Väl uppe i Casterino blir det i alla fall ett hotell, om än ett väldigt risigt ställe. Där blir det cykelvård i ett svinkallt hotellrum. Dagen efter passerar vi Limone och vidare till Italien igen för att övernatta vid rifugion Don Barbera. Det är tredje gången vi gör samma runda och ett stopp där är ett måste. En rifugio är en form av fjällstation. Många har sin egen kock och serverar en trerätters-middag trots att både el och bilväg saknas. Sover gör man i en sovsal men det är ofta ok att också slå upp sitt eget tält i närheten. På 2100 m höjd i nationalparken Alta Valle Pesio e Tanaro lagar kocken en suverän trerätters-middag.
Limone är kul att passera. På vintern åker vi skidor här och nu håller topprestaurangen öppet för downhill-åkare på cykel. Sträckan efter Limone fram till Don Barbera passeras med viss försiktighet. Höjden tar ut sin rätt på fysiken och skulle olyckan vara fram så finns ingen mobiltäckning.
Man träffar en del kul personer på en sån här runda. Förra året var det en ensam österrikare som var ute på sin 7:e vecka. Han hade cyklat över alperna hela vägen från Wien på väg till Monaco utan riktiga kartor. ”Det skulle väga för mycket”. En form av pilgrimsfärd kanske? I år var det en lika ensam schweizare som valt september för att det inte skulle komma någon snö. Förra gången gjorde han det i maj och det snöade en halvmeter efter Limone. Han fick bära cykeln över bergen och han var framme när kocken gått och lagt sig.
Den största behållningen är dock den fantastiska naturen och vyerna. Har man tur så kan man sikta en bergsget eller camoscio som det heter här. Är man uppmärksam så stöter man också på murmeldjur – söta små marmotte som tittar fram under stenarna på 2000m höjd. Dock väldigt feta i september. I oktober kommer snön och det börjar bli svårt att få tag i mat så det är bäst att äta upp sig ordentligt. Första gången vi gjorde rundan fick vi dessutom besök av en varg utanför tältet.
